Helsingborgs-Posten – 12 december 1864, sida 2

näring — mycket, få wäl inre fom yttre, mäste jamwerka, om den ffall biifwa waraftig. — Wi mäste alltid minnas att den ej en samt härstammar från himlen — mycket, ad! allt för mycket jordiskt lader ofta wid den; den mås ste luttrad och pröfwas, för att bewifa fin äfbet. Du tror således, min mor, att jag måte försaka den himmel, i hwilken jag knappast blickat in, frågade Edla och sände öfwer bloms stergården en smärtsam, drömmande blid. PJag tror min Edla, alt du skall funna det, om du werkligt älskar, vet will säga fätter hang lycka högre ån vin. Låt i ialla händelser bådas er kärlek genomgå tidens stora smålidegel — se sedan till hwad j rädden derur, — endast på denna grund bygges lyckan. Jag wet att du talar få härdt, mamma, endast af färleE, hwiskade Edla och tillade, i det hon med darrande Hand lemnade modern det nyss bekomna brefwet: fe der, tag detta fom jag ide läst och fom jag aldrig skall läsa; tag det fill bewis på att ätminstone min färlek till honom är ftark. Med en blid af oändlig ömbet och deltas gande mottog modern tyst brefwet och strök jafs ta undan de ljusa lockarne från Edlas panna, på hwilfen hon tryckte en warm kyss, ett livans dets insegel. Ännu en gång öppnades trädgårdsgrinden, men denna gång war det de båda fruntimrens wån, dofiorn, fom fom oc fom idag war får deles upprymd. Dels war hans glådje for att fe fin patient återställd till belsan, och dels fröjdades Han öfwer att på några dagars ber söf hafwa fålt hem fin ende fon, wice pastorn, on beredt Cola till hennes första natnvardås gång.