Helsingborgs-Posten – 12 december 1864, sida 2

Husmamsellens Dotter. (Ur Sw. Familj-Journalen.) (Fortf. fr. n:o. 113.) Men yttrade Edla slutligen, då hennes rös relse tillåt henne tala, bhörde du sedermera als drig af min far, söfte han ej utforska hwar du fanns, längtade han ej att fe sitt barn ?7 Fag wet, swarade modern, att han ihväns ne år gjorde flera försök att återfinna oss — twänne år, min dotter, det år en lång tid, må wi ej wara otacksamma; men sedermera — sedermera, jag låt mig aldrig förnimma — lydde ban fina föräldrars wilja och gifte fig med fröken Aurora. Han blef en for man inom fort tid, oh jag förmodar, äfwen en lycklig, tv fröken Aurora war lika god fom skön, Osedd af dem, hade jag en gång i mitt lif tillfälle att befrafta dem och erfor dä enlkänsla af fmärts sam tjuf försakelse. Jag fåg hans gamle fars ögon med glädje och stollhet hwila På det unga paret, säg min älskade i en frets, fom till ful lo passade honom, oh — jag njöt af mitt werkf, ty mitt kunde jag falla det. vOt nu, min Cola, will jag säga dig hwad jag fullt och fast tror, och det år, art emelkan twå personer af olika stånd och wilkor aldrig någon full, någon bestående lyda fan blomftra. Men tårtefen jemnar ju alla förhållanden, stammade Edla blygt. vTFärlefen, mitt barn, få wäl som hwarje annan hög länsla här lifwet, fordrar passande