syn de skäraste rosor spridde sig öfwer hennes kind. Då brefdragaren lemnat dem, såg Edla med en bedjande blick in i modrens öga. Min Edla. mitt älskade barn, hwiskade denna, Ädu tror ju att jag älskar dig, så högt fom en mor Fan ålffa fin dotter. Om jag tror det! och Edla kysste wörds nadsfullt den tärda hand, som omslöt hennes egen. Och du år öfwertygad om, att du älskar ör Are! få högt fom en qwinna fan äls a? O ja, min mor, det wet jag att jag gör. YWet du också hwilket prof fom för den werkliga kärleken år det bögfta. Edla såg oroligt frågande på fin mor, — Det år, yttrade denna bögtidligt, att funna för den älskade försaka allt, tid och med hang ägande, om du dermed i en framtid, mårt wål, min dotter, i en framtid fan bereda hans Ilyda. Edla böjde tyst sut hufwud och hwiskade ders efter sakta: jag tror äfwen att jag skulle kunna detta. Då år din kärlek ren od då är äfwen det ögonblick inne, då du har rättighet höra din mors sorgliga historia. Jag har inwäntat dets ta ögonblick och jag skall begagna det. Du fan lära deraf, min dotter, huru en qwinna handlar, då hon år måkiig af en djup och warm fånfla. Men år du ej ännu för fwag min mor? Rej, min Edla, jag känner mig stark och jag ber att du hör och behjertar mina ord: Jag stod wid aderton år ensam i werlden. Min uppfostran war wärdslösad, ty sörst de båda fista ären, då min far fid fitt paftorat,