Husmamsellens Dotter. (Ur Sw. Familj-Journalen.) (Forts. fr. n:o. 141.) Smekande nalkades Henne Edla och sade: war ej ledsen goda mamma, och fäst ej få mycken wigt wid ett få owärdigt bemötande aff en person, fom du i ditt hjerta ej bör hög: afta. Sy, utropade modren smärtfullt,werlden har ränighet att förolämpa mig, ty jag har brutit emot def lagar, men du, arma, offyl: diga barn, hwad har du gjort, att de skola utföra dig? — Detta är mig ett straff, swårare än hwarje annat, och jag börjar nästan iro jag ej gjorde rätt, då jag, gifwande wika för modershjertuts ömhet, erkånde dig för mitt barn — jag borde lemnat dig långt, längt iz från mig i fråmmande händer, fom ej Haft reda på din härkomst och der du fanffe blifwit ansedd fom äkt a — o, min Gud, min Gud, ubrast den arma modern, höjande blicfen emot himlen, de wåga säga, de hjerilösa menniskorna, att du ide är äkta, och dock år du barn af en kärlek, få hög, få förfakande, så warm, att werlden ej har aning om en fådan — o, mitt barn, mitt älskade barn! måtte du aldrig få erfara de qwal, jag i få rikt mått lärt känna! Mor och dotter höllo hwarandra härdt omsamnade och deras tårar blandades. Safen war den, att sedan mamfell Weimer upptäct de ungas färlek och för att skydda sit v