den blyga, doftande violen, fom blomftermäns nen få gerna uppsöker, under det att solrosen fär stå qwar i fin stela prakt — ov hwad namn beträffar — så skall en gång mit ut plåna hwarje ffugga. I det den unge grefwen yt:rade detta, far stade han med så stolt rörelje hufwudet tillbaka, att Edla dunkelt tyckie fig känna, det äfwen inom honom detta bördshögmod fanns, wil: ket han hos föräldrarne ämnade bekämpa. Mer snart glömde den unga flidan, för grefwe Arels warma fyssar och hjertliga ord, bwarje bekymmer för framiiden, och de båda unga njöto några stunders sällhet, så ren och oblandad, att menniskan endast en gång i sitt Of njuter den sådan. Då de slulligen åiskildes, öfwerenskoms att deras förbindelse skulle blifwa en hemlighet itills unga grefwen tagit fin löjnantsexamen. Dev på drog Arel af sitt finger en enkel ring med en äfta perla i och gaf den åt Edla såsom ett förebud till den flåta guldringen, och Edla af: klippte en af fina ljusa lodar, hwilken unga grefwen förwarade i den medaljong, fom innes flöt hang moders bild. Och få war denna förbindelse befräftad. Men tätt wid grottans ingång stod en mars morblef qwinna och höll handen emot det än gerfullt f:appande hjertat. Denna qwinna war Edla Weimers mor. En månad eller par efter denna lilla episod woro några intima ssälsfränder samlade hos busmamfellen på stora Ahlby, en herregärd i närheten af Holmsälta. Nå, fåra hjertans Regina du, började en