Helsingborgs-Posten – 5 december 1864, sida 3

det war för en hjelm, som i nåder blickade ned på hennes, nåds kammarjungfru, och få blef jungfrun jagad från godset, men högmodet kunde ingen jaga ur henne, oc ån i dag tyder hon fig för god att umgåss med fina gelikar, men det wet jag, att jag har haft mer förargelse för den menniskan, än hon år wärd — än år det den såsen och ån den kremen fom förekommit på Holmsätra och hwartill mas fen aldrig funnits, jag tror sen wecldens fras pelse, åtminstone tycks min friherrinna förmoda Detta. — Mej, må hon resa, der makas lösa Erika, få långt wägen räcker, inte skall jag önska henne tillbafa. Inte jag: beller, ropade alla mamsellerna med en mun. Sedan fällskapets första förtjusning öfwer mamfell Erikas ofärd något fatt fig, utbrodes rades än ytterligare hennes historia och innan det wärda sällskapet åtskildes om aftonen, war deras fartiga medtäflarinna i figurrlig mening uppäten. Detta war ändå en ljuf hämnd!