Helsingborgs-Posten – 5 december 1864, sida 2

ljuft wemod erinrat sig sin wårdröm och wår dat den fom en fört minne; men flertalet le med werldswishet åt swärmeriet om en koja och ett hjerta och kunna ej begriva, att de nånsin warit så oförståndiga; de anse det hes la såsom en lydtigt öfwerstånden barnsjukdom och egna numera sina kärleksfullaste blickar åt en wål fylld plånbok — — tiderna förändras! Det war en skön wårdag. De unga björs karne doftade i parken, himlen war högblå och alla små fåglar jublade. Genom rymden ljöd högtidligt sabbatsklockan från den närbelägna landskyrkan. Allt i naturen andades glädje och frid. Men vå bänken i den swala grottan fatt lila Edla och födde fin runda arm es mor bordets marmorskifwa. Hennes ansigte war blekt och bland kindens lilljor föll en tår. Då ljödo i närheten manliga steg. Det war unga grefwe Arel, fom fett Edla gå in igrots tan, och fom der önskade för Henne yppa fitt hjerta. Han gjorde få äfwen oh detta med full upps riftighet och med en glöd, fom från Edlas os skuldsfulla läppar framlockade berättelsen om hennes genkärlek. Men Edlas natur war dock icke så sangwinisk som unga grefwens. Hon meddelade honom under tårar sin fruktan, art bang föräldrar aldrig skulle tilläta denna före bindelse. De äro få goda, tröstade henne Axel, ot wilja endast fina barns lyda, ob om de hafva någon bördsfördom, fall wår kärlek och wår ihärdigahet besegra dem. Men jag åger ju ej ens ett borgerligt namn, snyftade Edla, jag år ett ogräs, hwilket hwem jom helst anser sig äga rätt att förtrampa. Du, ett ogråg! utropade Arel, det war en dålig liknelse, min Edla, du är twärtom lik