hafwa full rättighet till denna lycka och detta oaktadt mi fe tusen mindre lyckliga wandra bred wid oss. Sällau faller det of in att fråga oss sjelfwa: J hwad affeende Har du förtjenat den lyda du njuter ? Man fer således dem, fom ärft ftora rikedor mar, anfe dessa fom sammantjenade af dem sjelfwa och alldeles ur stånd att begripa attans dra äro fattiga — utan påstå att denna fattigdom är deras eget fel — om de hushållat mwäl, säger rike mans fon, jå hade de Haft det lika bra fom jag. En sädan tänker ej på art det är far eller farfar eller en rit far: bror, fom samlat den stora förmögenheten, fom Han nu i bästa fall endast icke bör förstöra. Deri ligger hans högsta företräde att icke förstöra hwad andra samlat, och detta företräs de anser han lika med atk i fin anletes swett sammanspara öre efter öre och under tiden um bära allt. En förnäm och mäktig man den riktigt förs undrar det att torparfonen ide ärans bana går få fort, fom han sjelf. Han märker ej huru hans slägtförbindelser oh hans namn framskuf fa honom utan att han sjelf wet just huru uns der det att torparens fon med möda och arbe te måste tillkämpa jig hwarje steg. Öfwerallt fe wi glömska af det, fom utgjors de deu unge Gizors enda bekymmer: Huru wi skola blifwa wärdiga wår fyda; ty man är icke wärdig sin lycka, derför att man njuter den ej med hela sin själ, om man icke anwänder den wärdigt. Det finnes ingenting nyttigare för barnen, än att de förföfa att tänfa fig in i andra barns läge och fråga sig sjelf wa: Hu udan more mäl jag, om jag blifwit född i fattigdom och brist, fom många äro? Skulle j g då gå klädd fom uu eller blifwa få wänligt bemött fom uu? Wi finna då snart, mycket snart, att den yttre lyckan är en gåf: ma, fom wi ide förtjenat — en förmån, fom mi ega att anwända på bästa sätt — det mill säga: äfwen till andras gagn och glädje. J lyckans barn! Forsken i edert hjerta ef: ter: Huru J skolen blifwa wärdige eder lycka. (Ur Linnea.)