dan på det klara; de andra, så rara de ock äro, åro dock något för bräckliga för mig; men den der stora der, hon fan arbeta om få bes höfs. Den tar jag utan att fe på tånderna. Högmessan war just slut och wäldiat feg mof höjden den majestatiska slukören. Hofwet aflägsnade fig fom det kommit genom den lilla dörren, och Paul Jvanowitsch anfäg fig böra fånga tillfället 1 flygien. Knåböjande, med händerna korsade öfwer bröstet, närmade han fig den höga, junoniska gestalten, fom han ut forat åt fig och förklarade henne, att hon bes hagade honom och han wille gifta fig med henne, i fall hon war flitig. Furstinnan Os: stpiiew mötte honom ett ögonblick med en förs wånad blick, på hwilken följde genast en harms full wink. På ven inre borggården mottog den få red: ligt sinnade friaren en dugtig portion knutrapp och jagades sedan, liggande på en halmbundt — ty Hä eller fitta kunde han inte — säsom hetsad af demoner, till hemmet och fia blinda mor. På tredje dagen winkade det låga, jnöbetäckta taket i hemmet Honom. Häharne, wädrande det gamla, fåra fallet, rusade framåt fom en ftorms wind och ur fönstret helsades han af en smärt qwinogestalt, som ej war den gamla modren. Nej, det war kusinen Nadeschda Jacobiewna, med hwilken Pau! Jvanowitsch lekt fom barn, men sedan nästan alldeles förgätit. Lältfotad sprang hon honom till mötes och afbetslade med en wänlig helsning de skummande hästarne. Då Paul om aftonen berättade fina refeåfwens tyr, flöt han: 7Hwad jag borta pinsamt sökte, hade Maria Donska redan skickat bem till mig. Herren ware pris och tad, och tjufet skall hon hafwa, men föra till henne det sjelf, det gör jag ej. (Slut.)