Helsingborgs-Posten – 28 november 1864, sida 3

Swarjehanda. — Wid öfningarna i innanläsning uti förs sta klassen af —s stola förekom för någon tid sedan bland annat detlamerandet af Fru: Lenngrens wälbekanta stycke: Den glada fes ften. En liten nioarig yngling dellamerade med pathetisk stämHma: Glad är dagen, tillfället betydligt, Blanka silfwerkannan fylls med min — På det drifna locket synas prydligt Tolf apostlar och en krinolin (i stället för karolin). — Bland Småsaaller från Paris läses i R. D. A. förjande utdrag ur en följetong i franska tidn. Patrie. Berätielsen hette Karin och började på följande sätt: För 25 år sedan besökte fonung Bernadotte det sydliga Swerge. En dag fom han till gräns sen af Blekinge, hwilket är för Swerge hwad Arles är för Frankrike, det lan dskap, som Ddejitter de wackraste qwinnor i hela riket. De ifös na synderskorna i Stockholm samt till och med prinsessorna i S:t Petersdurg och Köpenhamn äro från Bletinge, och det förundrar ide bles kingsboarne, ty alla påstä lig wara lika mycket adelsmän fom kungen ijelj. J hwarje hydda finnes ett stamtrad, som bewisar att imvånarne härstamma från wikingarne, desfja fruktade normandiska tonungar, fom ända till adertonde seklet woro eu skräck för Ostersjöstäderna och Nordsjöns fujter. När konung Bernadotte kom till Bletinge, utoredde sig för honom ett af de mest förtjusande perspettiver, ty se, ända från Wexjö till Carlskrona, hwilken senare är en ijör stad på Swerges sydligaste udde, hade man på hwardera sidan om wägen ställt upp de wackraste unga flickor på öltunnor: Dessa förledande statyer woro klädda i nationaldrägten, som är hwitt siden med silfwerpaljetter och de woro fings emellan förenade med humle-guirlander, fom de höllo i händerno. Hwad tyckes om en sådan mise en sccne De wackraste unga flickor på öltunnor hela wägen från Wexjö till Carlskrona, och alla i natios naldrägten af hwitt fiden med silfwerpaljetter! Men widare: Solen sjönk bakom Ölands klippwäggar och dess sista strålar mäffade silfwerdrägten och bil dade en lysande krona omkring den fköna flickans gyllene lockar. Det är för öfrigt ide berätteljen i fin hel het fom intager, utan blott den charmanta jees nen emellan Wexjö och Carlskrona och då solen företog fig att gå ned i öster, hwilfet onekligen war ett rätt skämtsamt drag af wår gamla wän. ———— — ——