Helsingborgs-Posten – 25 november 1864, sida 3

gonen på huru behagligt det skulle wara att alltid qvarstanna Hår, att aldrig tala med någon, att aldrig wänta tillbafa till det tums mel, hwarpå blotta tanken förorfafade, henne hufwudwärk, att aldrig åter känna ensamhetens smäria, att aldrig höra den hopplösa frågan om lifwet ej skulle gestalta fig annorledes för henne, om hon för fem år fedan hade länkt annorlunda än hon tänkte. Hon öaskade just ide att dö, nej, det skulle wara förfärligt, men att försjunka i en stilla hwila. Under dessa många år hade en förunderlig förebrående känsla förföljt henne, — en liten, wacker tafla. Den föreställde ett öppet fönster och fåglar, fom sjungo i det flyltiga februaris solskenet, en himmel, öfwersållad med Hva fys v, och en person fom lutade fig ut genom föns stret, men den betraktade hwarken himmel eller skolskenet, den tänkte på tillbudet af en mans hjerta, af en kärlek, som war så djup och warm att den skulle hafwa utsänt fina upplifwande strålar öfwer det lif, som nu war så kallt och tomt. Jngen hade behof af henne, der fanns ej i hela werlden en enda själ, som med kärlek tänkte på henne, antinger hon Har närwarande eller frånwarande, det fanns ej någon, fom ges nom hennes närwaro kände sig lyckligare eller bättre. Skulle hennens åtestående lif äfwen förflyta få. Det war en obeskrifligt bitter tans ke. Heanes hjerta vällde förgäfwes af längs tan efter frid, och glansen af den stora werld, till hwilken hon nu skulle wända tillbaka, föres tom henne nu likaså afskräckande, fom den förs ut warit lockande. Jag wille önska, att jag kunde göra nägot godt innau jag dör, tänkte Millicent. Jag wille önska att jag kunde wara en eller annan menniski til någon nytta .