Helsingborgs-Posten – 25 november 1864, sida 2

pål fin broder och uttalade ett betydelsefullt: Fåhufwud. Me Stuart gaf ej aft på dem, en liten flics ka hade krupit opp i hang famn och han lckte med hennes gula lockar, fom påminte honom om, hwad Carls nu så strida hår hade warit för fem år sedan. Han hade föga förändrat fig; de fem är hwilka fom en stormwind gått öfwer Millicent, syntes knappast hafwa widrört honom. Blott i ett hänseende war han föråns drad; han fåg i henne blott hennes broders gåst och behandlade henne med all skyldig ars tighet men ide annorlunda. Hon fatt alldeles tyst oh orörlig, swarade når hon blef tilltalad, ehuru det war henne swårt att wara uppmärksam och ej försjunka i drömmerier, och skuggan trädde alt starkare fram på hennes ansigte, ju swagare eldbrasan blef. Dessa twå, fom en gång hade ftåti hwarandra få nåra, färde nu alls ide till fwarans dras tankar, de sågo blott den falla ytan den afmätta samtalstonen, den iskalla höfligheten, af detta allt dömde de åtminstone om fhwars andra. Lady Rochelle kom in, klädd till att fara bort på en middagsbjudning, och man hörde sir Georg i förmaket gifwa befallning alt wagnen skulle köra fram. Det år snällt af er, all ni tager barnen med er, fade lady Rochelle, i det hon gaf Ars chie Handen 7men år ni odfå fåfer på art de ide skola wara er till förmydet befwår. Låt nu se gossar, att i ären beskedliga och du Carl, inga pojkstreck. Det behöfwer du ej frukta, moder, fwarade Carl, fom alleredan kände fig för manlig att säga mamma. Wagnen år framme, fade lady Rochelle,