Helsingborgs-Posten – 25 november 1864, sida 2

— Han blef qwar knappt tio minuter, war Millicents korta swar, och kom säker till en stor del endast för att leka med lille Carl; åts minstone war det hans hufwudfjufliga fysfeljätts ning under besöket. Hon förföfte nu att komma undan för att öpps na sin Valentine, fom ide war få god fom Carls, för få widt fom hans blott hade frame kallat högljudd glädje, medan några bittra tå rar, wisserligen mot Millicents wilja, tilrade nerför hennes kinder, då hon läste, hwad Archie Stuart hade att säga. Hands hustru, O nej, aldrig, alsrig! — Hon wek brefwet tillsammans och lutade fig ut af föstret, men hon fåg ide det landskap, fom låg; utbredt framför henne; i stället såg hog ett hus med många gaflar, fom stod midt i en park. Hon fåg inåt fönftret i ett rum, hwarest de länga, hängande gardinerna firås lade i ett rödaktigt sken, men det war frilla, dystert och tyst. En ensam warelse wandrade fram och tillbaka mellan fönstret och kaminen och wred sina händer. Det war hon sself. Under fönstret höjde sig röfen från andra hus och kojor, och öfwer dem höjde sig kyrktornet. Hon wände sig bort och synen förswann; Mile licent war fig åter lif och ide den ensamma warelse, fom förgäfwes wäntade på fin fråns warande äkta man. — Nej, jag kan icke göra det, återtog hon. Jag är ide eufaldig nog att bry mig om hos nom, Det är blott inbillninq, det år endast sorg öfwer att jag har förorsakat honom en får dan smärta. War jag blott åter hemma i London, borta från allt detta. Hon kunde ej göra def, till och med icke för en sådan kärleks skull som den, om hwilken hon så lugnt talade, men hwars sanning och