Nej. Tyst Carl,j sade Millicent afbryr tande, vad war det? Hon hade hört luckan af blåsten kastas fram och tillbaka och nu säg hon en herrehatt röra fig mellan buskaget och hade eu hemlig aning om, hwem hattens egare war. Hon lutade fitt hufwud något framåt mot elden och hennes anfigte antog ett blidare uttryck. För ett ös gonblick sedan skulle hon hafwa belsat denna gäsis — ja hwacje gästs — ankomst fom ett kärkommet afbrytande af dagens enformighet, men nu — Rå fade hon suckande, det är dock alltiv en förändring. Då hon åter höjde hufwudet war spåret af hennes sinnesrörelse förswunnet, och hennes fedz wanliga falla, likgiltiga uttryck habe trädt i stället. Hon reste sig för att helsa på gästen, fom nu trädde in, bjöd honom handen på ett nedlåtande sätt och satte sig åter med en min, fom om hon war så nådig attitilläta honom också att taga plats i hennes närwaro. Det är en tråkig dag, mr Smart, och det år för öfrigt alla dagar hår på denna Årstid. Mr Siuart bockade; om han ån hade Her märkt hennes mine, iycktes det dock ej göra nå got intryck på honom. Han hade alleredan Carl på fin arm, och hanskraftiga, hwita hand klapade gossens gula lockar och Höll honom stilla. På en af hans fingrar blirtrade en di: amantring, och Millicent lade märke till att denna hand, för att wara en landtmans och jägares war mycket hwit. Hon tänkte i der samma, hwad hon ofta tänkt förr, att omman än icke kunde kalla mr Stuart wacker, skulle det wara långt oriktigare att kalla honom ful. Han war ide gammal, men kunde ej heller, då han war trettio år, kallas ung. Han hade