Det war just ingen behaglig Februari på landet, måhända ej Heller i staden, men för dem fom äro wanda wid stadslifwet, år lans det alldeles odragligt i daligt wader. Så för rekomj det åtminstone den unga dam, fom Si. Valentines afton satt på en låg soffa framför eldbrasan i kaminen och räknade dagarna, som återskodo innan hennes wisit på landet skulle wara förbi. En Londonsk dimma är dock långt bänre ån detta ewiga tös oc ruffwåder ljöd hennes klagan, under det hon gid till föns stret oh såg ut! På landet borde man hafz wa solsken och gröna marker och wiftande gres nar, fommarblommor och fjungande fåglar, i stället för hwar jag här fer .... Det ensliga bruna blad, fom stormen hade lemnat qwar på den för öfrigt natna grenen, och fom hon uppmärksamt hade betraktat, blef nu af ett plötsligt windlast lösryckt och föll till jorden. Dö blot, fade damen skälfwande, det år det bäfta , man fan göra på en sadan dag. Gud wet, hwar alla tagit wägen Nu? Hon wände fig om, dörren öppnades i dets samma och en liten rödkindad pilt vå fem år sprang bort emot henne och hängde fig fa st wid hennes eleganta drägt.