lig koncert, och sålunda på en gång waru wåls görare mot fig sjelf oh andra — förena det nytliga med det nöjsamma. Han refte derföre på höften hitöfwer för att om möjligt engagera gardets eller en annan militärmusifforps till att i uniform gifwa foncertet i kristallpalatset, men det lyckades icke. Lita godt: Julien den andre gaf ide tappt för sälitt. Han engagerade ätta mer eller mindre Danska imnsikanter, och då de ide förslogo, fup: plerade han dem med tolf Swenska, hwaribland herrar musifanter wid Skånska Dusjarregemens let: Wegener, S:röm, Drill, Borgqvift, Wills helmsson, Wais och Sjöström. Nu gålde det att få några Danska nationalsångare, och det lyckades förtcäffligt. Ute på ön i Tivoli hör. de han hr Sten nan, hwilfen strängt taget ide har någon röst men ursprungligen skall ha was rit en mycket skicklig bleckslagare, och hans fru, af gammalt känd för sin utomordentligt uppfluppna mimiffeplaftiffa erefution af cancans och mirlitonwifor. De woro i hans tanke förz träffliga representamter af det Danska fofet och blefwo genast engagerade. Pi gatan i Malmö sag han twå dalkullor — flickorna Persson och Jönsson — som i sina röda sirumpor oh hwila tröjor gingo omkring och salde bårarbeten. Dem mäste man kunna göra afe färer med! Han låt fråga dem om de kunde siunga och det fan ju hwarje Swensk flicka — alltja fingo de ögonblickligen anbud om eugagement såsom Danska nationalsångerskor, och då de goda dalkullorna, som dragit ut på mans dring för att se sig om i welden och hemföra en litcn. sparrenning, funno uu det pekuniära tillbudet war rått fördelaftigt och att åfwens tyret att komma att uppträda på en theater i Cnglandi kunde wara ganska muntert, slogo de