Helsingborgs-Posten – 14 november 1864, sida 2

— Gerna, om ni herr konsul will wara min wägwisare. Theodor hade ett långt bemligt samtal med Stefanus i cellfängelfet. Om någon såg ger nom det lilla glaset på fångelsedörren och be traftade de båda männen, få skulle han intas gas af underliga förestäållningar. Den unge mannen, med den föraäma hällningen, fyntes alldeles förkrossad, hwaremot sjömannen iycktes lugn. — O, att jag kunde göra något för dig, Stefanus! sade Theodor. Fången skafade endast hufwudet. — Men domstolen skall fästa afseende på att du räddade passage arnes lif och derföre dömma dig till lindrigare ftra ff. — Nej herre! Jag bar ju bekänt att det war jag, fom gaf styrman Ulj en slöt i nacken, få att han föll öfwer bord, och art det likaledes war jag, som fattade tag i kaptenen och kastade bonom öfwer bord. Zag mäste dö, om jag ån räddat tio passagerares lif. — Och då du wisste det, huru kom du då på den tanken att rädda oss? — Jag hade inte mera lust att synda, bästa herte. En gång fall jag dock dö, och derföre år det bast att jag dör nu, då jag lättat mitt samwete. Jnte har jag i min lifstid haft myc: fen tid art bedja; men jag menar tro på att Den kåre Guden ej tager der så noga, om jag ej fan bedja få fom presten will he det. — Du år lydlig du, i din enfaldiga tro! fade Theodor. — Men har du någon önskan, innan wi skiljas? — Nej, min herre. — Zcke en gång att få några riksdaler, fom du kunde behöfwa til wederqwickelse? — Jag bchöfwer dem ej; men en önskan