Helsingborgs-Posten – 11 november 1864, sida 3

henne en himmelsk tröst. Han reste fig upp likblek och hon såg honom fsatta fin revolwer. — De skola finna mig beredd! sade han. — Att utgjuta menniskoblod, förbätltrar ej wår belägenhet! sade Aigelica lugn. — Angelica! jag har begått ett swårt brott mot dig, men jag skall i någon mon försona min synd. — Allsmäktige Gud! uiropade hon, — du skulle wilja — — Jntet annat är frälsa dig från wanära! jade han sdystett. Skulle du ej wilja dö för min hand2 — Så långt skall det ej komma, Theodor! Det enda, fom fan hända mig, är att jag fan kastas lefwande öfver bord. — Men om de börja med mia? frågade The: odor, hwem skulle beskydda dig, innau du fins ge dela mitt öde? — Gud och min egen styrka. Kroppsligt är jag swag, men min själ stark — jag frufe tar ingen menniska. De hörde någon komma nerför kajuttrappan, och i detsamma gömde hon en dolk i fin flådningsficka. — Mitt lif kunde de taga, sade hon; men dig mill jag befria från den fafansfulla pligten att skydda min heder. Nu öppnades kajutdörren sakta. Ett rödhårigt hufwud tittade in till dem. — Bort fördömde ufling! ropade Theodor och sträckte revolwern mot styrmannen. Wid Gud i himmelen, fom jag nu erfänner och tillz ber, fwår jag att den, som wågar röra denna ädla qwinna, skall dö! Ja, att hon sörr skall dö, än — — — — Stilla er unge herre! fade styrmannen safta. Er hustru är i ingen fara för mig!