Helsingborgs-Posten – 11 november 1864, sida 3

Jag swär wid al afgrundens maft, att förr skall jag släss med befärningen på lif dch död, ån hon skall fomma i någon fara! Det låg något i den råa sjömannens ord, som ingaf förtroende. — Seerfanus! fade Angelica, jag tror er! Se en tår får i ert öga — — ol ni will was ra wår räddare! Hou fattade sjömannens bruna hand oh trydte den. — Mitt lif offrar jag för er, ädla qwinna! sade styrmannen. Jag låg fom en flagtad ore på däck och ej fom en menniska; då fom ni och tvättade mitt sönderslagna hufwud och föraand mitt får! — Men blifwen nu ej råds da för mig! Med dessa ord började han larmajoch fiwvåre jande ropa efter kajutwakten. — Hwar är du din fördömda pojke! skrek han. Will du fram med kaptenens fonjaför fla skor? Hans ord nådde besältningens öron, Man lyssnade, under det han höll ett förskräckligt 02 wäfen och låtsade fig söka efter fajutwakten. — På lijusa dagen göra de er intet förnär; innan natiens inbrott fall mycket hafwa för? ändrat fig! hwiskade han. — Aha! här har jag flaskorna! skrek Han — nu upp med hela herrligheten på däck, man fan behöfwa en tår! (Forts.)