Helsingborgs-Posten – 11 november 1864, sida 2

wet willej hålla tillsammans; men fer honlilla fru, det år just det fom år omöjligt. Angelica sänkte åter fit hufwud och då hon såg åter upp, mårfte hon att besätmingen rit: tat fin blick på heune, under det de hwiskade wid hwarandra. Hwad war deras mening? hade passagerarnes fista stund ändtligen kommit? Så frågade hon fig, under det befälhafwaren alltimellanåt fatte fikaren för ögat mot något af lägset föremål. — Ar det ett engelsk örlogsskepp, iom seglar derborta wid horizonten? frågade hon styrman Knut. — Lilla fruns öga år få godt fom min fifare swarade Stefanus. — Får jag bedja er, Herr kapten, fade hon att ni wille hafwa den godheten att läta nå gon gå ut på bogsprötet, för att berga min halsduk? sade hon lugnt, i det hon höll häns derna öfwer fin blottade hals. Styrman Knut befallde en man att åntra ut efter halsduken, hwilken snart fästades forgfälligt på fin plats. Under tiden fortfor besättningen att betrakta qwinnan med blickar, fom kommo hennes hjers ta att pressa fig tilssammans; men ännu bis behöll hon sitt Yttre lugn, med en majeftåtift hållning. ooo Fdgår jag be kaptenen förbjuda befättnins gen att gå så tungt öfwer kajutan. — Hwarför ber lilla frun derom? frågade styrmannen. — Jo — emedan min man ej will bli störd. Han håller på att skrifwa silt testamente. Wid dessa ord togo sjögastarne fina tobafspipor ur munnen och syntes mäkta förwänade öfwer qwinnansj lugn, fom tycktes bjuda dem trots in i döden. De skockade sig tillsammans