Helsingborgs-Posten – 11 november 1864, sida 2

timmmermannen war ej annat än en pratmafare, fom alltid tog munnen full, men oftajt blef utskrattad. En djerf blick af passagerarne skulle funna afwäpna honom, Stefanus Kaut war den ende sarlige. Han war en ond ande i menniskoskepnad; men befsynnerligt nog, hade Angelica med fin mildhet tämjt honom, ja wuns nit öfwer bonom en fullfomlig makt. Så förflöt ännu en fruktanswärd dag under dödstystnad ombord. Ingen af besättningen talade ett ord med passagerarne, bida partis erna tycktes ännu undwika hwarandra. Kar jurwakten war den ende, som närmade sig de resande; men äfwen han war stum, dock endast af rädsla för besåttningen. Förut hade Han blifwit misshandlad endast af en herre ombord, nu hade han många herrar. Den enda, som ban ej fruktade, war den milda qwinnan, på hwilken han alltemellanåt kastade förstlna blickar, hwilka iycktes innebära en stum tillgifweuhet. Då han en gång mötte henne i kajultrappan, stack Aagelica i hans hand ett par guldmynt; men ynglingen drog rädd fin hand tilllbaka och såg upp mot himmelen, ty ffeppstimmermannen gick i detsamma förbi. Deruppe på dåd hade blifwit mera lif, tv winden hade sfriskat, såfom det heter på fjö mansspråket. Angelika skyndade upp på dåd och, i glädjen öfwer denna förändring märkte hon ei att hennes halsduk blåste från henne med nordostwinden och fastnade fladdrande på bogssprötet såsom en gös. — Allsmäftige Gud, wi äro raddade! ut. ropade hon ofriwilligt. — Yhia, — menade styrman Knut, — nog skulle wi med god Wind kunna passera engelskå kanalen utan att prejas an, och kanske äfwen segla öfwer oceanen, om blott det gamla ffeof: