Helsingborgs-Posten – 11 november 1864, sida 2

handlingasät. att locka oskulden i mitt nät. O säg mig ock, att du ännu älskar mig, lika warmt, då — DÅ går jag lugnt i döden, må det sedan bära till himmelen eller — — —Hon satte fin hand på hang låppar och hins drade honom att fullfölja. — Aldrig Theodor om du få hädande wil gå ur lifwel, — aldrig. Med Gud i tif och DÖD, det år mitt ord. — Med Gud i lif oh död, med Guds rena oskuldsfulla engel wid min sida, fade han hån ryckt. — O att jag kunde bedja, bedja af bjertat till Gud! — Låtom oss bedsa tillsammans, fade hon. Knäböj wid min sida. De gjorde få. Bönen uppsteg tid himmes len på en engels wingar. Den, fom har mod att dö, uppger doc als drig hoppet att få lefwa, — ja till och med den lifdömde hoppas ännu på afrättsplatsen så höra att han blifwit benådad, eller åtmin. stone att skarprättaren skall händelsewis blifwa urståndsatt att fullgöra fin pligt. Så uppehålla wåra flyktingar åminstone något hopp om räddning od) att de, trots allu lifsfaror, ändock skulle funna komma till Amerifas fria jord. Och dessutom kunde det ju hända, att besättningen skulle funna komma på båttre tankar och inse, att man ide genom ett nytt dubbelmord fan afwända bör delsbilan. I denna förtwiflade belägenhet började pass sageratae sinsemellan anställa en liten möne firing med besåttningen. Lille Petter syntes dem beslutsam i handling; men han war dod ej annat än ett werfiyg i andras hand, ty sjelf för mådde han ej uttänfa en plan. Han war den, fom werfftällde, om de andra beflutade. Sfeppås