Helsingborgs-Posten – 9 november 1864, sida 2

Gå nu åter tillbaka till ev plats ! fade lär faren. Och under det han satte fig lät man barnet och hunden byta om plats. mBsälan ! fade sir Davy, nu skall ni wäl ej taga miste; peka nu på hunden och barnet, Det är inte iwårt, fade Dawidson; huns den sitter till wenster och barnet till höger. Men han skulle hafwa sagt tvärtom. Man lär att fe litjom man lär att gå. Barnet bes höfwer ledband, ty det förstår lika få litet att beräkna afständ fom faror, och Dawidson hade åter blifwit ett barn. Man wisade Honom Iågan af ett ljus, och han brände fingrarne, då han wille widröra det. På gatan gick han med händerna utsträckta framför fig, emedan han jemt fruktade att stöta emot något, fom ännu war långt borta ifrån honom, och en afton, då han första gången säg månan på himmelen, kastade han fig bakut på marten och fade till lätaren, att Gud wille kasta en eldfula i huf: wudet på honom. Emellertid gjorde han jems na framsteg i den för honom nya konsten. Das widfons lyckliga familj log åt hans misstag och hans anmärkningar, och utan fruktan för frams tiden sötte man göra begripligt för honom pers spettivets werkningar, för hwilka han ej kunde göra sig reda. Ser månader såg Dawidson solen gå upp, träden grönska, floden flyta, blommorna blom: stra; han beundrade den regelbundna onmmwerlingen af dag och natt; han begrep blickens öfwerensstämmelse med ordet, oh hwarje more gon och afton tryckte han en kyss på fin mors panna. En morgon mafnade han. John, hwarför öppnar du inte fönfterlucforna 27 DHerre, de äro längesedan öppnade!! Mar det sannt? O, min ewige Gud, då har jag åter blifwit blind! Ett år derefter begrof man i kyrkogården mid Bedlam en wansinnig, wid namn Daniel Daz widson, som slitit upp halsådern med en jerns stång i fönstergallret till sin cell.