Helsingborgs-Posten – 7 november 1864, sida 3

Så förgingo några dagar, utan att pacfagerurne kunde rått wål göra ställningen Elar för fig. En ny dag ingick. Kajutwakten dur fade passagerarnes middagsbord i kaptenens fas juta; men maren smakade dern ide mål ny de tyckte sig i inbillningen fe den mördade befälhafwaren på för wanliga platå wid bordet. Eftermiddagen war otreflig med dimma. De äldre bland sjömännen sutto på en bänk förs ut på briggen. Deras samtal war lfligt, des ras små tobafspipor hade slockna:. De blickar som malroferna kastade rå passagerarne wid dessas eftermidvagspromenad på dåd, woro nu icke wilda men dystra. Styrman Stefanus Knut bröt fört tyftnaden, då han sag ungelica blida mot himmelen. — Det gör lita frun rätt i, sade han. Stas dar aldrig att tänka på himmeten, då man fås här Pvänvar öfwer fjömannens graf. Ni är oc den enda hår emellan twå relingar, hwars bön fan stiga upp till honom, fom wal bor deruppe i det fjerran blå, fan jag tro. Om inter snar.t — — — Han afbröt fitt ord, liksom han fruklat att fottfata. Det syntes tydligt au något låg honom på hjertat. Angelicas milda blick kunde ej uppmuntra honom at fortsåma. En dodss tyftnad herrskade ombord hela eftermiddagen och den fortfor ännu på aftonen, då paslagerarae gingo ner i kajutan. Den ådla, uppoffrande qwinnan kunde då ej längre bära tina qwal. Hon fökte att i hems lighet borttorka finna tårar; men de framgvålle de alltmera wåldsamt. — Har du mod att dö, Theodor? frågade hon sluiligen. — Jag hoppas det, sade han lugu. Så länge jag ännu swäfwade mellan hopp och