hvita duken, sedan hon tvättat fåret rent från blodlefrarna. Det glömmer aldrig styrman Slefanus Knut. Besättumgen började ett hotande mumlande mor fin nye befälhafware. — De skola wittna mot of, inwände man. Bort med alla ffrpås råttor! — Tyst, kommenderade styrman Knut, låt frun tala. — Wittna mot er, fade Angeliea, fom fluts ligen fick ordet, Ja wål, wiuna skall jag, men det wittnesmalet skall ni aldrig funna ana. Om J hafwen anftållt myteri ombord, år mera än jag wet. Jag kånner endast an jag hört oc wåsen ombord och fett en man simmande men slutligen fjunfa. Haru har fommit i ssön, wet jag ide. Men eti wet jag med wisshet och kan genast bestyrka det inför hela besätt ingen. Kap: tenen och bang fon hade för afsigt an sänka briggen wid Dunscraigs klippor. Theodor stod, liksom hela besättningen, stum af öfwertaskning. Stulligen fick tyrman Ste fanus Knnt sitt mål igen od ropade: — Men hur kan lilla frun weta det? Det är ju bara prat. — Ni tror mig ej, styrman, fade hon. Ni tror alt briggen innehar last af linnewaror för Amerika. oppna packlädorna och sen sjelfwa efter hwad de innehålla. Jcke är det linnet, bwarpå redaren tagit få hög asfurans. Hu ru jag upptack: denna hemlighet, fan göra er detsamma. Gå ner i loftrummet och ni skall fiuna tee borrade hål, försedda med proppar. Prisa Gud på edra knän, alt han få under: bart räddat er. Besatiningen rusade ner och undersökte lastrummet, derifrån åter på dåd, under ntrop: