Helsingborgs-Posten – 7 november 1864, sida 2

— Wi äro förlorade, sade han och steg ur fin hängmatta. — Twärtom, wi äto räddade, fade Ange lica. Kaptenen och föne styrmannen åro gångs na öfwer bord; men dermed åro wi dock råde dade fastän wi äro hår innestängda. Nu var turen hos Theodor an iro Angelica tala i yrsel. Han stirrade et ögonblick på hen: ne der bon fans fig på er trästol wid fajutfönftret, skådande utåt hafwet. — Actminstone skola de föpa fin ingång hår med sitt blod, fade Theodor dystert, i det han undersökte fin skarpladdade revolver. J soluppgången hörde de steg i yttre kaju ton och regeln sijutas från dörren, hwilken straxt öppnades, i det kajuwakten warsamt stack in hufwudet till dem. — Styrman Stiefanus Knut har befallt mig tillsäga passagerarna komma upp vå däck, hwistade fajutwakten. Det har skett förskräckliga saker i natt. — Theodor fattade sin revolwer. — Wi åro beredda art lyda Fyrmannens befallning, fade han i der han räckte fin hustiu banden. Men Angelica tog skjutwapnet a ed mildt allwar från fin feberglödarde mans hand och lade det undan, i det hon hwiskade i hans öra: — Låt det wara, Theodor, med Guds bjelp will jag begagna en wapen, fom de ide skola motsätta sig. Med skarpladdade pistoler kfunde det wara farligt att möta dem. Theodor lydde owilligt och de gingo vbes wäpnade upp på däck. Wid den första blicken på besattningen funno de wärnlösa paåfages rarne att något fasansfullt måne hafwa passerat, ty de wilda männen syntes au snarare sjelfva mera rädda för passagerarne, ån des