Fy för tufan, att du fall heta min fon! Din mor mäå ste ba ffändligt bedragit mig. — Men min för! — Ta kujon; då du talar med din kapten, får du ide göra nägra inwåndningar. Jag säger dig att här år myteri ombord. Det år endast fruftan för min arm, fom håller dem ännu tillbaka. — Men min far, betänk då, att du ej fan göra anspäk på någon iillgifwenhet af befåtte ningen. Om inte styrman Knuts blankhatt tas git mot slaget af handspaken, få skulle du krossat skallen på honom. — Jlla att det ej skedde, så hade werlden haft en bof mindre. Wisserligen hade jag bort låta honom langa qwinnan öfver relins gen; men jag hade inte då hjerta i mig att fe ben menlösa engeln dyka till aborrerna. Bes synnerligt att hennes ögon kunde så tygla det wildaste raseri. Jag glömmer inte den blid, fom hon kastade på mig, dä jag frågade ftyrs man Knut om, hwem fom förbundit bonom med den fina bariftdufen. Han hade welar dränkt henne, och hon förband hans får. — Men fom sagdt, bra hade det warit, om den unga frun lagt fina tjufande ögon tillfammans på hafsbotten. — F—n wet huru hon fått nys om borrningen; men det är nästan säkert att hon wet af bela komplotten. För ett par timmar sedan hörde jag henne tala i fömnen. Hon drömde om wåld mot fin person, om död, om urdergång, om tre borrade Hål i laftvums met. Jnte war det sammanhärgande, hwad hon fade i sömnen; men jag förftod att den fina damen utfpionerat hemligheten — jag wer ej på hwad fått. Jag fruktar att wi mäfe låta henne och hennes man bli qvar ombord, fedan fartyget fått den der lådan, fom du