Helsingborgs-Posten – 2 november 1864, sida 3

Annu innan han hunnit taga försa steget på fajuttrappan, hörde han Angelicas filfwers klingawe ton, då hon bad: Gud förbarnie sig öfwer hans själ! Natten war tyst. Kapten Ulf blickade os medwetet upp till de tindrande stjernorna och sammanknäppte sina händer till bön. Orden: Gud forbarme fig öfwer hans själ! hade måks tigt gripit honom. Men Angelica hade ide denna gång fallit i stelkramp. Hoa hade sakta uppstigit och fnåböjt wid sin sofwande makes sida, för att bedja till Gud, deras ende beskyddare. Underbart styrkt deraf hoppades hon nu kunna få makt öfwer! kaptenens, om icke hjerta, så åtminstone hans förständ. Hon öfwerlade med fig sjelf om bästa såttet att läta honom förstå att bon fån de till den fasanofulla hemligheten om brig: gens borrning, oc hon tänkte efter Huru hon skulle funna på bästa sått förmå kaptenen att landsätta henne och hennes man på närmaste fur, hwarförinnan hon wille swärja en dyr ed att aldrig för någon upptäcka hwad hon hört. Fo till siit si me trädde hon till det lilla fajmfönstret och såg i den glittrande wågen, eller tyckte sig se en mensklig warelse anstränga fin kraft at hälla fig uppe, men slutligen förs swinna i djupet. (Foris.)