om min slykt, år briggen wäl åter ute på hafs wet, will jag hoppas. — Gifwe Gud art wi wäl wore i Anmerika suckade Angetica. Jag fruktar för något ännu fafonsjullare än formen, fortfor hon. — Frukta icke för dessa wilda menniskor, fas de Theodor, som missförstod henne. Deras upps förande mot dig beror helt oh hållet af deras kaptens fårt att behandla dig. Si länge Han wisar dig all den uopmärksamhet, fom hans natur fan medgifwa, wåga de ej med en blid förfördela dig. Men för all del, wisa ingen fruktan för någon, fatta endast mod och håll kannibalerna på distans, fortsatte han på frans ffa språket, ty Angelica gaf honom en warnans de mink, i det hon pekade på det tunna bråds ffolt, fom skiljde deras hytt från kaptenens fas iuta. — Låtom oss tala fransyska, deg förstår han ej, fortfor Theodor. O, huru man fan göra sig besynnerliga föreställningar. Jag fruktade endast för kaptenens onoska och sante hela min förtröstan på besännningen. Men nnder hans grofwa slaggomhölje ligger den gedigna gulds malmen, det bewisade han i dag, då han fråls sade dig från den wäåtal sjömansgrafwen. Wår wån redaren hade rätt, då Han fade, att inom twå relingar sinnes en liten stat, som bes står af twå motsatta partier och att wi måste hålla of till den, fom har makten. Och dertill synes mig kaptenens fon wara en bra fart, som will wårt wäl. Då wi hålla of till dem båda, skall besätmingen ej wåga få oss emot. Angelica afhörde hang ord med skenbart lugn, men det skulle ej undgåt hennes mans uppmärkt: samhet att på hennes läppar swäfwade något twifwel. om ej han warit få intagen af sina egna förestallningar om öfwerwunnen fara.