— Hwem bar förbundit ev med den fina batistduken? frågade kaptenen. — Fruntimret! swarade styrmannen, och såg dyslert på kompassen. Kaptenen mumlade något medan tänderna och gick. Angelica hade återfått lif och krafter od lycs ligtwis war wådret nu wackert, få att äfwen Theodor befann fig wål. Det war natt, Lame pans swängning i kajutan war nu ide få mår bur, hwilket syntes wifa att de efter stormen gående dyningarna på hafwet äfwen något måtte lagt fig. Angelica hade waknat och fåg nu sin man fitta bredwid hennes hängmattaHan doppade en biscuit i spanskt win och räckte henne den; men hon sade: — Tack Theodor! jag behöfwer icke mera din stärkande ordination. Ser du jag år alls deles kty oh rask! Meu du Theodor? hur är det med dig? Du har farit förskräckligt illa i stormen. Med sin lena hand strök hon håret från hans panna. — Jag mär nu bra, sade han; all fara är förbi, sedan den förfärliga stormen lagt siq. Jaq begriper ej att inte den gamla briggen gick förlorad. — Gud ware med oss swarade Angetica. — Theodor lade hennes hand på sin panna och hwiskade: — Må Gud wara med oss hädanefer också. — Sag det högt, Theodor! ack jag hör dig få gerna tala om Gud. — Briggen har lidit betydligare ån hwad man will medge, sade Theodor. Jag har hört att faptenen fatt furs på de Sfottsta öarna, för att teparera. Men det gör oss ingen fara. ty innan underrättelse hinner dit öfwer London