Besättningen hade fätt fullt och fast i sitt hufwud, art qwinnan, fom läg fåsom ett lif i båten på kobryggan, war orsaken tlll stormen och briggens förmodade undergång och derföre hade man i hemlighet fommit öfwerens om en rask handling, fom borde utföras af andre fyrmannen, Stefanus Knut. Fruntimret skulle i en handwänning kastas öfver bord. Andre tyrmannen passade således på ett gynnande illfälle, grep Angelica om lifwet och bur henle till relingen. Allt war ett ögonblicks werk. Då waknade hon till fullt medwetande och uts träckte sina armar; men i detsamma tumlade Stefanus omkull med sin börda på däck för ett wäldigt slag, som kapten Ulf tiktade mot hans hufwud med en handspak. Den siyfwa fjör mansblankhaften afwärjade det wårfta of flas get; men Stefanus låg dock blödande på dårcfet, Blodet flöt från ett får i hans huhwuds stål och färgade bans röda hår om möjligt ännu rödare. Det war också Stefanus Knut, fom uppwigla: besätiningen mot faptenen. Nu fick han sin lön. Stormen hade lagt sig, ech briggen gungade åter helt makligt på wågorna. Stefanus stod wid rodret med hufwudet ombnndet af en hwit duk, fom war färgad af blod.