Angelica wille ej komma fin mans återwins dande mod art ånyo swigta genom att uppenbaraihwad hon wisste, ty hon fruktade då att ingifwa kaptenen en farlig misstanka, fom funs De bereda fluftingarnag undergång. Hade hon ei blifwit förd ombord i ett tidftånd af skendöd, skulle hon aldrig följt med eller tillåtit Theodor följa med briggen. Men då hon återkom till si sjelf, war hon redan med honom på öppen siö. Det foftade henne dock en förtwiflad inre field art tiga; men hon stred och wann seger öfwer sitt begär att uppenbara, hwad som nu ej kunde ändras. Theodor förstod ej anlednins gen till den nerfskakning, fom oförmodadt öfwerföll henne om natten. Han föreftållde fig ej annat, ån att den war en följd af den das gen förut henne öfwergångna fasa, och då hon slutligen blef lugn, gladde han fig åt att ber frielsens timma en gång skulle flå, då de, fria från efterspaning, kunde börja ett nytt, werksamt, lycktigt lif på Amercikad fria jord. Liksom i feberyrande fantasi började han tala om den sähhet, fom der på andra sidan hafwet wåns lade dem; men då lade Angelica fin hand på sin mafes feberglödande panna och bad honom lägga fig till ro i fin hängmatta, för att läta wågorna gunga honm till sömn. Han war tydligt febersjuk och började fantisera. Slulligen tryckte sömnen till hans ögon. Om natten war det få tyst ombord, fom det på dagen warit bullersamt. Wid skenet af lams pan furto kaptenen och hans son, förste ftyrmans nen, och drucko grogg, under ett hwiskande fams tal i kaju:tan. — Har du talat ut? fade kaptenen. Jag säger dig att jag war en narr, då jag gid till sjös med sådant pack til besättning. Du häller med kanaljerna, det är klart fom dagen