— Men Christian! betänk blott — den facs I kars unga frun — den unga grefwinnan — skall hon då gå under! — Hwad kan jag hjelpa det? Hon har fris willig! följt sin man. Men betänk offå, att Theodor Bergmans: son ide år få uselt sinnad, som han synes, iy du wet ju att hand kompanjon skamligt bedragit bonom. Uppfostrad fom han warit i dfe merflöd och njutning af lifvet , war han blind — ar wäl wåra, men en köpman skall fe upp. För öfrigt må han plikta med andra ————— e Gp—p—— —m—m cOk2 l—za——— -— ? lyckans barn, fom i olyckans dagar griva till den wanliga utwägen alt hålla sig uppe med bedrägerier, under det en stackars satan som jag måste tråla i sitt anletes swett. Will den uns ga frun — grefwinnan gudbewars! — wara sin man en huld maka, så gerna för mig; men jag tänfer, hon hjelper honom sluttigen ur klämman. Jag skall söka göra för henne hwad jag kan. —Genom att dränfa henne, inföll fru Ne derman; hu — rysligt! Christian — Du skasl ha tand för tunga; ide wil jag dränka henne. Briggen går iqwaf i storm, men ide förr än manskap och pastagerare blif wir bergade i storbåten. Ser du, jag år ibes hofaf opartiska wiltuen för utbekommande af assuranssumman. — Men om båten icke bär så många — — om kapten Ulf lemnar passagerarne qwar oms bord — — om båten äfwen inrymmer dem, men kantrar — — Herre du min Gud oh frälsare — — jag will ej tänka på en sådan händelse, fade hon, ofta afbruten af rörelse. — Si nösta dig, Ulrika, dermed, att der år Guds wilja, fade mannen med filosofiskt lugn.