Helsingborgs-Posten – 28 oktober 1864, sida 2

— Men jag wet at: du wid håftig förffråce kelse faller i stelkramp, fade han, sökande åf wertala henne. Jag mind den fafansfulla dag, Då din högförnäma far uttalade fitt förafts fulla nej till min begäran om din hand, huru du då låg hela dagen utan synbart medwes tande, under det hufwudstadens förnämsta lår fare mifiröftade om din räddning. — OM dock war det denna stelkramp, fom bewekte min far att uppoffra fin högförnäma börds fördomar. Jag fåg och hörde alt, faftän jag ej förmådde gifwa ett ljud från mig eller röra en lem. Jag fåg min fars förtwiflan, då han betraktade mig, hörde huru han gaf Gud ett högtidligt löfte att förena of, om Det behagade den Allgode art återgifwa mig lifwet. O då war jag få lycklig, fom om jag warit i himmeler! Och när jag slutligen åter fick målet och förmågan att resa mig upp, då lät min far kalla dig. Huru gladde jag mig, då jag såg dig med en djup bugning fatta min mors hand och trycka dina läppar på den. Du egnade henne först din skyldiga wörds nad, innann du wände dig till mig, och der med hade du wunnit äfwen hennes bifall. — I att du aldrig mera wafnat, suckade ban, jag bade då befparat dig ett bittert li dande, Hör Angelica! jag befwår dig, åter wänd till ditt föräldrahem. — Barmhertige! Gud! fade hon, hwad mes nar du? — Jag år dig owärdig, min dyrkade hustru, suckade han. Jag war redan då owärdig din hand, när dina föräldrar sörenade oss, ty jag stod allaredan då wid randen af en afgrund. Öfwergif mig, men förbanna mig icke, ty min tärlek war böfwerwinnerlig. Jag bedrog dig