Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1864, sida 3

net och ännu war hon ensam och öfwergifwen. Barmhertige Gud! om han fallit i sjön, fuckade hon; om han råkat ut för en sådan skara råa sjömän! Angelica sprang upp, kastade mantiljen öfs wer fina arlar och wille skonda ut. Då bör jade man gräla i rummet utanför, derigenam hon skulle gå. På grälet följde slagsmål. Hon wägade sig icke att gå ut genom rums met der slagskämparne befunno fig. Liggande fina händer tillsammans tiill bön, knåböjde hen framför soffan och uppsånde en innerlig bön till Gud om beskydd i de alltmer öfwerhbäne gande faror, fom hotade henne, och nu blef hon lugnare. Trots larmet der utanför hennes dörr hörde hon art någon sakta knackade på fenstret. Hon öppnade det och återsäg sin man, hwilken snart med ett hopp stod inne i hennes rum, J fin glädje öfwer återseendet wille hon trycka honom till sitij hjerta; men han knäböjde för henne. — Här är min plats, hwiskade han; dina läppar aro för rena at: gifwa mig eu måls komstkyss. Hon försöfte att resa honom upp, men före mådde det ej, förr ån han trydt en kyss på hennes fot; hon kände genom den tunna fils kesstrumpan huru glödande den war. Då hun sluligen förmått Honom att figa upp och af hang ord kunnat fatta något om hans famtal med skevpsredaren, fade hon sitt öfwermått af glädje: — Wi åro räddade, min älskade Theodor, låtom oss skynda till wår wälgörare. Ack det är Guds försyn! — Guds försyn? sade han dystert. Åh ja! jag sade så äfwen till den der skeppsredaren, ty han såg så helig ut; wen hwad war det son