Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1864, sida 3

jag ej år någon polisspion, Jag afskyr polis tiska stämplingar, fom äro endast en lek med mitlioners wälfärd. Så — ru har jag betalt ert förtroende med ett annat. — Ni lå:er alliså utlemna mig? frågade flyktingen. — Gör det heller sjelj. Ni mister troligen icke hufwudet, får endast några års sästning. — Och min arma hastru, ropade baronen förtwiflad, hwad skall det blifwa af henne? Herr Nederman swarade intet, ulan såg endast passet. Herre! sade Theodor, om jag och min hustru blifwa tagna ombord, betalar jag 2,000 tdr. Herr Nederman log. NÅ det låter höra fig. DÅ år det ju en af får och intet annat, fade han, i det han tog och räfnade summan. — Riktigt sade han saken år afgjord. Theodor störtade ur rummet. På den rödmålade rankiga soffan ifiömangherberget läg Angelica, med hufwudet hwilande mot en refesnattjäd. Huru illa harmonierade denna sylfidiska gestalt flådd i dyrbart siden, med det tarfliga rum, der hon bodde. Den smala oputsade talgdanken wille ide lysa, lir tafom den blygdes att wisa den snuskiga om gifningen. Den trötta resande damen funde ej slumra, ty matrosernas larm och ffrål der us tanför hennes dörr uppskakade henne, Hon hörde bränwisglasens klang, de förfärliga swordomar, de grefwa och plumpa samtalen, af hwilka hon ide förstod hälften. Den tjugos åriga förnäma damen hade aldrig hört sådana ord, fom dem hon nu hörde och swårt kunde fatta. Men hennes tanke hwilade dock mest vå hennes ålskling, hwars återkomst hon få ifrigt efterlängtade. Klockan slog redan elfwa i tors