— Herr Legrand, sade jag — det der war werkligen med mycken ansträngning, som jag tog en myndig embetston — ni måste följa med mig till en ransakningsdomare. Det är wål möjligt, att det ni nu sagt fullkomligt öfwerensstämmer med sanningen, — jag önskar an så wore, men här felas gilliga bewis och der det är fallet, Jår misstanke grundad. — Godt, min herre, jade den unge mannen mycket beständ, — om bewisen ännu felas, fommer dock min oskuld i dagen med tiden. Jag följer er, hwarthän ni än will föra mig. Han tog fin mor oc systet i famn. De mos ro nu lugna, ty de woro förwissade om sin älsklings oskuld. Wi begåfwo oss till en ransakningsdomare. Denne uppsatte ett protokoll öfver wåra ömse sidiga utlåtanden, — Edward trädde i häkte för att der afwakta en ufförlig rättegång om det han beskylldes för. Jag gick hem, men måste erkänna, att jag ej kände mig lugn. Det är wisserligen fan, att jag hyste en siark misstanke imot den unge mannen, — hela hans berättelse war tillvåd: lig — och dock. upvriktigt sagdt, war jag böjd för att tro, att den war sann. Ynglingens angenäma yttte, hans mors wårdiga hållning, hans systers kraftfulla oh och bestämda upps förande, — då jag lade tillsammans allt detta — nog af, jag skulle gifwa mycket till, om den unge mannens oskuld kunnat bewisas. Under der dessa beräkningar hit och dit hade jag gått af och an på mitt rum, tändt en cigarr, — då — skymningen hade redan inträdt — min wån Harlin wid hemliga Ppolifen steg in. — År ni redan tillbaka? frågade jag ans genämt öfwerraskad af den sena visiten. — Sa, jag fom tlllbafa i morse, fade Han