winsterna wid dragningen utkom och jag fann att mitt nummer wunnit femtusen dollars. Jag skref genast till follektören, af hwilken jag res qvirerat lottsedeln, och fick med omgående fem tusen dollars i Baltimoresfedlar mig tilfficfade. En egendomlig skygghet afhöll mig från att tala om det för min mor och syster; jag skämdes för att ha spelat på lotteriet; slutligen skulle jag wäl tala om det; men ån få långe gömde jag sedlarne i min foffert, der ni fid rått på dem, och i går köpte jag mig denna ring, emedan jag långe unskat att ega den. — Han talar sannig! — han talar san ning! utropade hans mor och fyfter nästan fams tidigt. Jag fånde mig också frestad att ropa: han talar sanning! men en kommissarie wid hems liga polisen får ej få der twärt tro på hwarje ord, och min embetåpligt ålade mig att fåga: Herr Legrand, er berättelse låter werkligen myc: ket sannsärdig: men har ni också bewis derpå? Har ni qwar brefwen från kollekiören i Bals timore? 2— Nej, det har jag ej, tv jag ref sönder dem; fom jag för en fund fen fade, skämdes jag för art ha spelat på lo:teriet. — Kommer ni ihåg hans namn? — Det har jag werkligen också glömt, men om jag minns rått, började det på M. — Men numret på lolijedeln, fom wann de der femtusen dollars, måtte ni wäl minnas? — Äfwen det har jag glömt. Jag förstörde allt, fom kunde påminna mig om det galna lots teri spelet, och föresatte mig att aldrig mer spela derpå. Jag will doft minnas, att det war sjuttontusen, men hwad fom kommer fen det har jag glömt — och om det också gällde mitt lif, kan jag ej erinra mig hela talet.