— Siore Gud! utbrast den unge mannen och sprang upp från stolen, — alt tyckes ha sammanswurit sig att wittna mot mig! — Edward! — Du är oskyldig! — utbrast hans mor. — Hwem kan wäl twifla derpå? sade hans syster, och gaf mig en stolt utmanande blick. — Moder, — Clara, — ni har rått, då ni tallar mig oskyldig isade Edward, — jag har endast begått ett fel nemligen då jag sade er, att jag fått denna ring af morbror — jag köpte den af Tiffany. Jag fåg ett moln i sammn ögonblick flyga öfwer Claras ansigte, men det förswann snart, få fort förtroende satte bon till fin brors års lighet. Hon frågade dot allwarligt: Hwar fick du pengarne från, Edward? Den unge mannen teg ett bar ögorblid, derpå fade han: Jag får lof att bekänna min dåre skap — jag fer art det år nödwändigt — fafts ån jag skäms derför. Jag will helt enfelt bes rätta bur det gid til. Derpå wånde han fig till mig och fortfor. — För ungefär fjorton dar fen besökte jag med en wän läserummet i S:t Nicolas hotel. Der fid jag tag i en tidning. Det war The Sun, fom utfommer i Baltimore. Jag kastade händelsewis ögonen på en lotteriannons. Drag: ningen skulle försiggå om en wecka, — lotten Fas stade tio dollars. Jag har alrig förut spelat på lotteriet, emedan jag ansett alltsammans sör bedrägeri; men just den morgonen föll det eget nog mig in att köpa en iott. Jag nämnde ej ett ord om saken för min mor och fyfter, men skref samma morgon till annonsbyrån i Bal: timore och bifogade tio dollars. Efter tre daz gar fid jag en lottfedel; men döm om min åfs werraskning och förvåning, när förteckningen på