Helsingborgs-Posten – 10 oktober 1864, sida 2

wud och såg på honom med ett så förtwifladt uttryck i sut ansigte att det owilkorligen för mådde honom att göra detta utrop: — Goör det icke så tungt art säga hwad fom ändå måste sägas, — fåra Rosa, fortfor han. Han wille ånvo resa sig, men Rosa slog begje armarna kring hans hals och dolde siti ansigte wid hans bröst, i det Hon ulstötte en djup suck. — Gode Gud! — utropade Jack förskräckt, — Rosa, min älskade, tala till mig! Men utmattad af så många månaders sorg och bekymmer oh öfwerwäldigad af afskedet, war den stackars lilla Rosa affwimmad och låg sanslös i Jacks armar. Denue, som aldrig fett ert fruntimmer dåna, säg fig förfärad oms kring; hwad skulle han gripa till i denna nöd? Watten war hår wisserligen nog utaf, men ice fe en droppa i detta ögonblick. Wattnet i fåls lan war få lågt att han icke kunde nå det; wats ten i pussar war det ingen brist på, men ide kunde han wäta Rosas fina ansigte med detta smutsiga watten? J denna fin förlägenhet följde han stundens ingifwelse och tryckte en warm oss innerlig kyss vå hennes läppar; det ta medel wisade sig också werksamt, Rosa slog upp ögonen oh då de mötte Jacks, hwilka talade ett språk fullt af tärlek och medlidande slingrade hon fina armar ännu hårdare om hans hals och i det hon utbrast i gåt, fade hon : — Om du refer, Jad, och låter mig bli qwar hår, få dör jag. — Min älffade, du får ide dö! — Så tag mig med dig; o, Jack, jag före tjen ar ide den lyckan att bli din hustru, men jag älskar dig få innerligt oh uu. .. nu tror jag också att du älskar mig.