Helsingborgs-Posten – 10 oktober 1864, sida 2

— Tack, Rosa! — utbrast Jack oh betrakz tade henne med ömma blickar. Det hade warit en tid, då ett sådant utrop helt naturligt åtföljts of en kyss. Ack länges sedan förswunna dagar, fom aldrig skola ås terkomma! — Men ehuru iag reser derföre att jag ins fer, a att detta är det förnuftigaste och bästa jag kan göra, så tro dock icke att jag någonsin förgås ter den lyda, jag en gång egt, — fortfor Jack med något osäker röst. — Ja, om det ån år Guds wilja att jag ide skall upptefva fådana dagar, fom dem jag hår tänt, få har iag dock under min korta lefnadsbana njutit få mycken sann lycka, att den kunde wara tillräcklig att fylla et wida förre tidstum; och huru mycket af denna lyda har ej warit din gåfwa, Nor fa. Tro ide att jag skall glömma det eller wija mig otacksam. Rosa gret af Hela fitt hierta, men tyst. Hm läisade fig ide fe hennes tårar, ehurn de skuro honom i hjertat. — Den lilla älskliga warelsen, — tänkie han — i detta ögonblick kånde jag komma med hwilken begäran som helst och hon skulle af medlidande bewilja mig den; men huru kulle jag kunna nämma något sådant. Efter några ögonblicks förlopp fade han muns tert : — Jag får nu ide långre uppehålla dig, min bästa Rosa, luften år fall och mörkret Håls ler på att öfwerraska oss men du nåste dock gifwa mig tilläelse att skrifwa dig till; ja, måhända funna wi råkas ännu en gång ins nar jag refer, Lef wäl, min wäninna..... Nosa Rosa! gör mig då alldelest olycklig! J det han fade tef wal och stannat föratt fatta hennes hand, hade Rosa lyftat siit hHufs