Helsingborgs-Posten – 5 oktober 1864, sida 2

— wLOOAHmwAu Xr hmm MM V OWUG Me — —— ———— — Ett drag af Pius den 9:de. En dag år 1854 blef i Rom en ung man på 17 år, wid namn Gaetano, anklagad fom medbrottsling i en sammanswärjning, förd till afrattsplatsen. En ung prestman, hwilten häns delsewis passerade förbi, blef få rörd af före brytarens milda och uttrycksfulla utseende, men isynnerhet af hans ungdom och undergifwenhet, att han bad dem, fom förde honom, fatta fina steg, hwarpå han styndade till Pafwen, och bad denne så enträget för den olycklige, att han flutligen fick dödsdomen förwandlad till fängelse på lifstid. Utrustad med den Päfliga Herrffas rens order styndade presten efter det jorgliga tåget, och Gaetano fördes till fängeljet Engels burg. Denne unge andlige war Åbboten Mar stai. Tjugutwå är derefter blef Aovoten PRåfwe under namn af Pius den 9:de. Han hade ej glömt Gaetano: han beslöt nu att sjelf öfwertyga sig om han förtjente hans godhet och med detsamma taga reda på huru man i Rom behandlade fångarna. Han lat först uppföka Gactanos mor och meddelade henne sin plan, derefter klädde han sig som en simpel preftman, och degaf fig om aftonen ensam till Engelsburg. Här försmältade sedan 22 är den olydlige Gaes tano för ett brott, hwilket han säkert länge diupt ångrat od fom han dessutom begått i en alder, då han knappt förstod, hwad han gjorde. Hans tif war i högsta grad beflagansmärdt od) eläns digt. Fångwaktaren war en rå, grof menniska. Då han såg Päfwen komma, hwilken Han efter drägten antog för att wara en wanlig andlig, wille han bortwisa honom, men Pius den 9I:de hade försedt jig med en skriftlig order, som uppdrog fångwaktaren att lemna honom en timmas ostördt uppehåll hos Gaetano. Han öppnade derefter brummande fängelsedörren och Pius den 9:de inträdde. Wid hans åsyn darrade fången. Han anade ej att det mar Påfwen och att Päfwen war Åbboten Mastai, fom räddat hans lif. — Hwad wili ni? — frågade Gaetano med swag röst. i — Jag kommer med helsningar från ev mor. Wid detta ljufwa namn utropade fången: — Min mor! Hon lefwer alttså ännu? Gud ware lofwad! — Hor lefwer och stickar mig till er för att bibringa er hopp om en bättre framtid. Fången kastade fig öfwerlycklig i preftmans nens armar, hwillen kärleksfullt tryckte honom intill sig. Gudc förbarmar sig således öfwer mig och skickar mig en tröstens engel. Sedan de första ögonblicken af denna rörande scen woro förbi, berättade den unge mannen sitt 22-åriga lidandes historia. — Ni skulle ha skrifwit till Påswen, — fade den andlige till honom — och bönfallit om nåd. Ett brott begånget wid 17 år war för längesedan försonadt. i — Zag har skrifwit, men mina bref förblifwa alltid obeswarade. — Sxkrif ännu en gång! — Mitt bref skall säkert bli uppfångadt in nan det hinner fram till Gregorius den 12:de. — Gregarius den 14:de lefwer ej mera, skrif till Pius den g:de. — Hwem skall lemna honom brefwet? — Jag; strif ni, här är papper och blyertz. Fången skref ett bref utan bitterhet och fullt af ädel känssa. — Så, ännu innan aftonen skall Päfwen hafwa brefwet. Lef wäl, min wän. Förtrösta på Gud och bed ni honom för Pins den 9.:de, och hoppas. Fångwaktaren återkom i detta ögonblick. Han war ursinnig. — DWid alla djeflar! — utbrast Han, — ni har fwärt förbrutit er, Herr Abbot, ni skulle stanna här en timma och nu är det redan 2 minuter öfwer: laan att ni fammer fart hyra