Helsingborgs-Posten – 3 oktober 1864, sida 2

— Ja, jag tänkte nog att din halsstarriga ärlighet skulle ställa fig i wägen för wåra planer, — sade fröken Beauchamp, som hade swått för att underttycka ett leende. — Nå wäl, Hos race, hwad skola wi nu göra ? — Nu få wi ödmjukt hängifwa of til hope pet om att det måtte tillstöta honom en eller annan olycka, alldenstund han ide wit tillåta of att sörja för honom i detta afseende, eller ocfå afbida tiden tills den stora osannolikhrt inträfs fat att den unga damen skiftat sinnelag. — War jag i Jacks ställe, få skulle hon åts minstone komma till att wänta länge innan jag bad henne derom, — sade fröken Beau champ med tindrande ögon. — Nej werkligen, Harriet? — swarade Jack med nästan förebrående blick, — od likwäl äls skar du Horace, fom står här framför dig; åts minstone är han i den förmening att du gör det. — Han hoppas åtminstone det bästa, — ytts rade hon, — men hwad har det för öfrigt med denna sak attt skaffa 2 — Måhända als intet; jag fom blott att tänka på ett gammalt ordspråf: Kårlefen år längmodig och lätt att tilfredåftålla, — fwar rade Jack okonstladt.