Moln på en klar himmel. (Öfwersältning från engelskan.) II. (Forts. fr. n:o 113.) — Har du fagt henne der? — Wisst har jag så; men allt hwad jag sade war till ingen nytta. Jag tror till och med att den stackars lilla warelsen gått od ins billat fig att hon gör en god gerning genom att bryta wår förbindelje; fådan war ätmins sione ungefärliga meningen af hennes ord. Hun såg få komisk ut i fin förvåning, att fröfen Beauchamp ide kunde moisiå frefselsen Att säpa: — Men jag skulle werlligen wilja weta, Jack, om du werkligen håller af henne. — Om jag werkligen håller af henne, Hars riet! Säkerligen har jag warit mycket förjums lig emot henne när du kan twifla derpå. Jag medgifwer att jag måhända icke warit nägon särdeles ifrig tillbedjare; jag har så länge warit wan att betrakta Rosa såsom tillhörande mig, att jag förmodligen warit något efterläten i att göra min egendomsrått gållande. Jcke destomindre har jag dock i tankarne målat mig ett eget hem, en egen hård, der Rosas gyllne lockar skulle sprida solsken öfwer det gamla, mörka hus, fom du och jag en gång kallade wårt hem. En man afftår ide utan fmårta från ett fådant hopp, fastän du ide trot mig mäk:ig of någon sådan känsla. Jacks stämma war rörd, och emedan fröken Beauchamp hade en öppen karakter och ett warmt och länsligt hjerta, få reste Hon fig ös gonblickligen, gick bort till honom, och i det