Helsingborgs-Posten – 26 september 1864, sida 3

wisade mig, frågade huru mycket det skulle fos sta art derd uppföra ett wackert landtställe och wi slutade med att närmare afhandla far fen wid en flaska win i NRofen och Kronan. Skinner War en mycket praisam person och jag fid snart weta att han nyligen hade warit i London, att han der hade en rik fwåger wid namn Hutton jemte en el mängd andra mindre intressaata faker. Denna öppenbjers tighet från hans sida borde af mig beswaras, menade han, och sedan han hade gjort mig et halft dusfin indirekta frågor, fade jag rakt u:: Ri önskar weta hwem jag år, mr Skinner, för att fe om jag ockjå fan betala det påränkra wackra huset. Nåwäål, jag lefwer af att di skontera wexkar och lånar också understundom ut penningar mot god ersättning. — En pantlånare, menade han. — Nei, icke fullkomligt. Jag tager heldre personer i pant ån waror. Rent ut sagdt vis skonterar jag för ungt folk med goda utsigter och fom ide bry fig om hur dyrt de betala willigheten att låna dem. — Ah, nu förftår jag. — Låt of taga ett glad ännu, fade jag. Jag läste något i mannens ögon fom Iofs wade mig uppfyllelsen af mina driftiga före wäntningar; men jag såg att jag mäste gå försigtigt till wåga. Mr Skinner försjönk i tysta betraktelser, i hwilka jag ej förde honom, utan fyllde blott hans glas hwar gång han mekaniskt tömde det. i — Jaså, ni diskonterar wexlar, fade han til flut, i det han tog pipan ur munnen. Gör beloppets storlek eller den tid, på hwilken de löpa, något till saken? — Alldeles icke om blott namnen äro säkra. — Betalar ni kontant?