Helsingborgs-Posten – 23 september 1864, sida 3

thefer, Satser on gion, kristendom och y prka, hwilla under bis ödag arne skulle förfwas ras. Prejes inledde diskussionen med den anse märkning, att han ansett det nödwändigt att åt fin afhandling gifwa en strängt apologetist form, emedan striden inom det religiösa områ det å kyrkans sida börjar allt mer att antaga karakteren af ett förswar mot anfall, rigtade dirett mot de kyrkliga grundsanningarne. Då ordet war fullkomligt fritt uppmanade han de närwarande presterna att alldeles oförbe Hålls samt yttra fina åsigter oh ide tweka att äfwen framdraga sädant, fom luande gifwa profes oh dem, som bistodo honom, anledning till att ve kämpa de satfer, hwilka drifwas af war kyrkas motständare. Mot första thesen ingen religion utan uns der nppträdde isynnerhet tyrkoherdarne Gus stafsson och Henriksjon; Sedan thesens förfats tare anfört att han med sina underwerk menat t. er. det, at Gud i bönen bönhör o. s. w. ans märktes att författaren sammandlandade Kris sti uppenbarel je od) undret, att det mar oegents ligt att i mår ti tala om under, då. endast Kristus gjorde under när han t. ex. återställde den brutna naturen och uppwäckte en död, något som ej numera inträffa ide. J distusionen om andra thesen förklarade dr Ternström att sorkan ej ottenajt wara apos logetist, hon behöfwer ej hstr a fig till förs swar — hon har äfwen medel i hand till ans grepp. Under dis kussionen om inkarnatian talade en v. pa fam om en otrolig mängd muhamedanska gudar, 1 1. fl. jom ej wore wårda att tala om. Den intresfantafte diskussion war ganska den om Strifti gudom. Ky Yrtogerden Öniftafsfon anförde huru till oc möd den store Melanchton werit barn af sin tid och ansett att den borde dö, som ej trodde på Kristi gudom. Wår tids prester woro äfwen, med sitt erkännande of ther fen, barn of fin tids men sjelf trodde fyrfohers den ej obetiagadt på thesen, trodde att en reds lig mandel och tron på Kristus, om också blott på hans menffliga natur, ide saknade hwarje rätt till erkännande såsom frifilig. Sjelfwa den Kristi lärjunge, fom sörst senare fom till wisshet att Kristus mar Gud då han utbrast: du äst Kristus, lefwandes Guds son ingalunda war en okristen förut, utan äftoen då en Kris sti lärjunge, fom sedan sulllomnades. Himmel: riket more en surdeg, som lades ned i menft ligheten att der sprida fig och man skulle ej bes trakta thesens ord: ingen kristendom utan tro på Kristi gudom, säsom det mål, hwarigenom kristendomen förft utgick, utan det mål dit fris stendomen skulle ledas, och dit tal. hoppades ven lyckligt stulle hinna äfwen för de flentroge ne inom presterna. Fpkoherdens anförande war i hög grad herrligt och talangfullt. sior Heimer uppträdde mot Victor Rydbergs: Biolens lära om Kriftus ochyttrade att Rydberg båsst att Kristus ingenftär des sagt fig wara Gud, då han ej fagt jag är fadren. Men emot delta Rydbergs anförande wiste hr Heimer en mydet dräpande wederläggning, den neml.: om Rydberg hade en son, skulle wäl denna funna föga: jag är Rydberg! Mötets preses, kyrkoherden Bring, anmärkte nn V. part till mir förundran och skräck åter mifano GA