Helsingborgs-Posten – 23 september 1864, sida 2

men hade lagt sig. Jag hade goda skål att antaga att kapten Bramston kände wår vlan. Jag war just ide få ängslig för fafens flutliz ga lösning. Jag war ende sonen, min syster skulle fälla föcbön för mig od jag war ganska säker på att det heta ffulle sluta med allmän förlätelse od omfamning, ungefär fom man i allmänhet fer en komedi sluta. Jag skulle es mellertid hafwa penningar — penningar til att resa på oh art lefwa på i Frankrike mås hända i en längre tid och jag kunde i i Haft ide finna på någon bättre plan an den att sm eka min far till def Han lossade något på fin pung. Jag fan i förbigående anmärka att om jag warit i stånd att begå denna skändliga hands ling, för hwilken jag är anklagad, få hade jag haft godt tillfälle att bestjäla mr Sjutton ifrån den förste dag jag fom på kontoret. Otaliga gånger har Han lemnat mig ensam qwar i sitt enskilta rum, då nyckeln suttit i hans kassaskäp och detta innehällit stora summor icke blott i sedlar utan i guld. — Det förundrar mig att en så försiatig och girrig man fom mr Hutton kunnat göra det, anmårkte jag till hälften för mig sjelf. — Alldeles ide, återtog mr Webster warmt, i det blodet färgade hans bleka finder; Det bes wisar blott, att ingen fom kände mig kunde tro mig i stånd tid något dylikt, Huru lättsinnig jag än må wara. — Om förlåtelse, jag hade ej för afsigt att förnärma er; min anmärkniug war blott före förorsakad af en tanke, fom plötsligt fom mig i hufwudet. — Jnledningen är snart slutad, forfor Han; rakt emot min förwäntan blef min far ej det ringaste liberalare än förr — snarare motsat