Utlandet. Om Wiener-konferensmötet af d. 43 Sept. medelas i Oest. K. Zeit.,? att det sysselsatte sig med finavsfrågan. För att befordra underhandlingarnes gång hade stormakterna föreslagit Danmark att gå in på utbetalandet af en rund aversionalsumma, för att på delta sält kunna undvika de invecklade detaljfrågorna. Euligt ett telegr. af d. 15 har detta förslag strandat på de danska befullmaktigades motstånd. Widare förtjenar att anmärkas, att både den feodala Zeidl. Korr.? och den ministeriele )Prov. KK. påstå, att fivansfrågan i sjelfva verket erbjuder sarre vanskligheter än gränsregleringen, I motsats till dessa undrrrättelser anse de flesta Wienerbladen gränsfrågan så godt som afgjord. Marskalk Mac Mahon inskeppade sig i lördags till Algier med sin familj. Köln. Ztgs? Pariserkorrespondent berättar, att skeppet, som skulle öfverfora den nye generalguvernören, heter Themis,? och hoppas, att detta innebär ett godt forebud för landet, och att hertigen af Magenta icke bloti skall straffa med stränghet utan i allmänhet handla med menuiskokärlek och i den högre civilisationens anda. Korresp. soranledes till denna önskan af de sista underrättelserna från Algerien, hvaraf framgår att man åter börjat anvanda det gamla razzia-systemet i all dess stränghet. General Martineus och osverste Påchots kolonner ha nemligen företagit en kombinerad rörelse i Nador och dermed vunnit det resultat de åsyftade. Upproret begynte bland Sidi-Scheikerne i provinsen Oran. Sedermera inträdde en splitring bland araberna, i det en del af slammarno strider på Fransmännens sida, medan största delen tillhör insurgenterna och beherskar oasbältet och högslätten, som höjer sig mellan öknen och kustpaltet eller det s. k. Tel. De Franska lokalmyndigheterna ha ursprungligen till uppgilt all rensa detta sistnämnda från fiender. Nägra stammar såsom Uled-sidi-Mansur, Uledkalif och en del af Harrarstammen hade intränkt i Tel, men blefvo här öfverfallna af de tvenne Franska koloanerna och med förlust af sina hjordar, tält och 400 qvinnor drifna i bergsklyfterna, der 500 man omringades och måste springa ofver klingan. Det synes som om fransmännen i syunerhet hade sina precisionsgevär, som skjuta langreän de långa arabiska bosserna, att tacka för sin lätta seger, ty förlusten inskränkte sig till en enda fransk skarpskytt och två ryttare dode samt en zuav och en ryttare sårade. Den 6 väntades chefen för divisionen Oran tillbaka till Aia-Madrissa, hvarifrån han med 200 ryttare hade företagit en rekognoscering till Getisa för alt betäcka den väg, som en af de trogna Arabstammarna tog med sitt byte, då stammens beridna manskap deltog i general Martineus expedition. Någonting mera betecknande — slutar korresp. — kan man icke tänka sig. De stammar som gå med fransmännen, ha till den grad lastat sig med byte att de icke kunna beskydda sig sjelfva och de franska cheferna eskortera dem medan de bringa sitt rof i säkerhet.?