Nedstigningen war ganska beswäårlig och till och med farlig, men jag kom lyckligt ner och sprang af alla frafter emot Hampstead. Jag hade blott sprungit ett litet stycke, då jag hörde hofslag bakom mig. Jag sannade för att lyssna och i den tysta natten hörde jag ett wildt, skärande skrik i den rikming, i fwils fen det hus läg fom jag nyss hade lemnat. Slynglarna hade utan iwifwel upptäckt min flykt och woro nu i begrepp att hämna fig på den olockliga warelse som war i deras makt, ty skriket upprepades flera gånger. Hästens jems na traf war nu förwandlad till en stark galop. — Hallå! ropade ryttaren, i det han red upp wid sidan af mig. Wet du hwarifrån dessa skrik komma. Det war en som tillhörde den ridande pos lisen, fom nu gjorde fin nattrund och fomsförs synen således fände till min hjelp. Jag oms talade i kortbet saken och att den olyckliga qwinrs nans lif nu war i händerna på dessa twå grofwa förbrytare. — Skynda er för guds skull opp bakom mig på hästen, sade han hastigt. Wi skola wara der om ett ögonblick. Jag gjorde fom han önskade; hästen ett stort djur och ej få alldeles owand wid att bära twå, trafwade åstad, fom om den förftod nödwändigheten af att skynda fig och ett par minuter efteråt höllo wi utanför dörren till det hug, från Iwilfet jag nyss få lyckligt hade undkommit. Marie Duquesne hängde med halfwa kroppen utom fönsttet och skrek få mycket lungorna förs mådde, under det wi rufade igenom det nedra rummet, Det war tomt; wi skyndade of upp om trappan, ofwanför hwilken Lewasseur och Dubarle slogo allarm på dörren, fom de oförs modadt Hade funnit tillåft, under de utfluns