Helsingborgs-Posten – 19 september 1864, sida 2

wa lösgjord, och war naturligtwis ytterst lis beral i mina löften. — Det gagnar icke — sade hon — jag tror icke att de skola göra eder nägot ondt, men åf wen om de skulle wilja det, få är det nu förs sent art förhindra, Ni fan ide fly undan. Stollen dernere år redan halffull, de båda åra bewåpnade och skola ide wika tillbaka för nå got som helst, om de tro sig wara förrädda. Det gagnade icke att bedja henne mera. Hon blef tyst och twär och påstod att jag åter ffuls le hafwa kafweln i munnen. Plötsligt fick jag en ide. — Lewasseur kallade ev Marie Duquesne, men ni beter ju Jaubert, icke sant? — Bry ni er ej om mitt namn, sade hon. — Det är min sak och icke er. — Om ni wore den Marie Duquesne som jag menar, hon, fom förr hade en butik i Crans bourne Alley och som förlorade ett barn wid namn Marie Louife, få kunde jag berätta er något. Hennes mörka ögon strälade och hon awalde ett skrik i det hon rörd fade: Jag är den Mas rie Duquesne. — Då fan jag underrätta er om att det barn, fom ni få länge har sökt, ändtligen för tre weckor sedan är funnet. Hon sprang bort till mig, kramade mig i fi na armar och i det hon säg på mig med fina flora ögon, i hwilka wamvettet affpeglade fig, fade hon med hes stämma: Ljuger du icke?Hwad? — Jo! hon år i himmelen — för långe sedan. Det har englarna fagt mig. Jag wet ide om det war årligt att vä få sätt narra den stackars qwinnan; men jag tror att den strängaste moralist skulle hafwa gjort detsamma under lifnande omständigheter.